En gammal dikt.

Aska.

 

 

När livets eld ned till aska brunnit.

 

Vår arbetsdag till afton hunnit.

 

Då är det dags att saldot räkna ner.

 

När livets kraft med tiden runnit.

 

Vi frågar oss var våra dagar svunnit.

 

Det är blott aska som vi ser.

 

 

När vår vilja trygghet spridit.

 

Vårt lv har dag för dag framskridit,

 

med skonsam öppenhet.

 

Man kan fråga sig vad tiden lidit.

 

Av vilken mening man har stridit,

 

för någonting av intighet.

 

 

I förgängelsen det finns en mening

 

som gror och blir till rening

 

av livets verklighet

 

Så finns uti vårt varande en maning

 

som synes som en skugglik aning

 

om tidsförgäten evighet

 

 

Så gryr en vår som livets stålbad renar.

 

En grodd, ett blomster, gröna grenar,

 

med liv och näring i.

 

Det liv som ljusets makter lenar

 

med evigheten oss förenar,

 

till slutlig frid och harmoni.

 

 

Så får vi frid i evighetens salar,

 

En ljuvlig stämmat ill oss talar.

 

Ger oss styrka kraft och mod.

 

Med evig frid som oss hugsvalar.

 

Att finna ro i evigt gröna dalar,

 

när vi korsat livets flod